STOCKHOLM Du är på plats och scenen är din. Det kan bara inte gå fel när du varken har repliker eller särskilt svåra rörelser att göra.

Då händer det. Som på ett givet tecken kommer geting efter geting och slår sig ned bland allt som går att suga i sig. Frågan är om det är dem eller jag som är huvudskådisen här?

Jag har fått rollen som skådespelare i en reklamfilm för ett norskt mobilföretag och spelar en äldre man som äger glasskiosken, som har några år på nacken. Han har haft den länge, vet precis var varorna ligger och har en närmast perfekt ordning på saker och ting.

Kan föreställa mig hur han känner sig där jag nu står, precis i centrum i denna ganska trånga kiosk, och med ett ständigt smittande leende välkomnar kunderna. Men han måste ha varit ganska kort för en reslig man som jag har inte så långt upp till innertaket. Därför måste jag stå väldigt bredbent, nästan gå ner i spagat, för att synas i luckan av glas. Jag får finna mig i att stå så här lätt obekvämt så länge som scenerna repeteras före tagning. Sekunden efter regissörens ”tack” fäller jag ihop benen ungefär som en tennsoldat som snabbt ställer sig med raka ben när hen står i givakt.

Scenen går ut på att två barn, en flicka och en pojke, vill köpa två glassar och mannen jag spelar är noga med att få pengarna för glassarna innan han skjuter över dem med sin vänstra hand. Den högra tar hand om de tre mynten som glassarna kostar. Ägaren av glasskiosken har inga bra erfarenheter av barn som kunder så därför är han noga med att få pengarna innan glassarna är barnens.

Vi är mitt uppe i tagningen av scenen när de oinbjudna kunderna anfaller i klungor. Först kommer ledarna, sedan trupperna. De verkar ha rekat här tidigare för de vet exakt vad som är mest värdefullt. De dyker ner på allt möjligt, suger och suger och jag skulle lätt kunna avliva dem med en flugsmällare eller liknande. Men jag har min roll att tänka på så jag får försvara min position så gott jag kan.

Uppenbarligen är mina fiender smart organiserade för medan flera gottar sig i utbudet i glasskiosken väntar andra tålmodigt i luften, nästan som avlösare. När deras kolleger har sugit sig mätta får det väntande och ivrigt surrande sällskapet styra in och ta för sig.

Det förvånar mig att jag är såpass lugn ändå när getingarna tar vad de vill utan en tanke på att göra rätt för sig. Men jag har min roll att tänka på, och skulle jag få nog av inkräktarna och lämna kiosken så hade de vunnit kampen om huvudrollen. Barnen som köper glassen verkar inte bry sig de minsta om getingarna, som till slut inser att de inte kan ta kontrollen och skrämma vare sig barn eller mig.

Getingarna har lärt sig att det inte går att bete sig hur som helst, speciellt inte om en ny person står vid luckan. Och barnen, mina trevliga och söta medspelare, har visat att de inte bryr sig ett skvatt om getingarna när tagning gäller. De fick även mig att glömma de oönskade kunderna, även om de var i ansiktshöjd flera gånger.

Tony Gyllenram