STOCKHOLM Julgranarna har inte haft det lätt.

Först en närmast hysterisk jakt på bästa granarna – för att sen slängas på ett till synes ovärdigt sätt. De har gjort sitt, efter storhelgerna, och knappt  någon höjer på ögonbrynen åt soptippen. Det handlar ju bara om julgranar…

Men jag fattade både tycke och tyckte samtidigt synd åt en syn som dök upp där jag minst anade den.

För vid en mindre korsning, inte långt från centrala Fridhemsplan på Kungsholmen, stannade jag till vid en stor hög av slängda och övergivna granar. Som om de inte vore värda ett bättre öde, tänkte jag och fick fasansfulla associationer, men för ett par veckor sedan hade de en uppgift att fylla. Då spred de inte bara ljus utan även glans i tusentals hem, kanske även på någon enstaka offentlig plats och i gallerier.

Då var granarna på tapeten och jakten efter det fina exemplaret var i full gång. Från att ha varit en av många granar som väntade på att växa till sig så hade de plötsligt förlorat fotfästet på sin naturliga plats – till stor sorg för andra granar. Människan var ute efter de bästa granarna och kunde inte ta hänsyn till att träden tunnades ut efter gallringen.

Men deras plats i fokus blev som vanligt inte långvarig.

Efter jul- och nyårshelgerna tyckte många att det från början självklara trädet hade gjort sitt och till nästa jul var det dags för deras kompisar från skogen att råka ut för samma öde. I stället för att växa sig stor och kanske vara i blickpunkten för hängivna naturintresserade så kom någon eller några och bryskt tog bort dem. Ingen berättade för dem vart de skulle – inte förrän de sattes på plats där de aldrig varit förut. Timmarna senare kom julgransbelysningen och spred det ljus som många längtat efter medan andra bara kände stressen inför julen öka.

Nu låg de granar jag stötte på huller om buller i en korsning och fyllde ingen uppgift längre. Det var som om en mängd resenärer väntade på att tåget skulle komma men vart färden gick visste ingen.

Sen var det som om någon eller några hade sett mig ta bilder av den gigantiska granhögen för nåt dygn senare var allt borta. Ja, sånär som på en liten gran som verkade ha lämnats kvar vid foten av ett trafikmärke. Den såg ledsen och övergiven ut. Frågan är om någon skulle bry sig om den eller om den skulle plattas till när mer snö föll.

Plötsligt var det som om det inte längre fanns något bevis för att de stora högtiderna faktiskt hade varit. Men när granarna låg där i en enda osorterad hög, som en mindre soptipp, hade de ändå spridit en känsla av något som många såg fram emot, trots rädslan för ett visst virus.