Visst är det roligt när ens barn hittar en slags hobby/fritidsaktivitet som de
trivs med?! Min dotter har kommit på att det där med hästar är något alldeles
extra. Varje måndag bär det iväg till ridskolan där det skall ryktas, borstas,
tränsas och sadlas m.m. Långt där inne i kroppen gläds jag åt min dotter och
hennes intresse. Ärligt talat är jag lite smått avundsjuk också men lite längre
utåt huden bor en dum rädsla. Jag krymper alltid ett par centimeter när jag
kliver in där i stallet.

Hästar är fantastiska djur, vackra och ståtliga men kan också vara otroligt
stora. Tyvärr är de även experter på att känna rädsla också. Mer än ofta blir
det att jag och min dotter motvilligt frågar andra tillgängliga, modiga barn eller
föräldrar om hjälp när vi ska göra i ordning hästkraken. Först står jag och
intalar mig själv att jag inte är rädd sen när jag väl kliver in till djuret känner
jag mig som en ovälkommen elefant som inkräktar på hästens revir. Hela båset
lyser upp och börjar blinka värre än sirenljus. Hästen snappar upp min osäkerhet
och… det går inge bra! Jag förstår inte hur små barn kan stå inne i båsen och
gulla, gosa, pyssla och dona med hästar som i vissa fall är dubbelt så stora och
höga som barnen själva. Jag beundrar verkligen deras mod.

Jag försöker hantera min rädsla och det går väl bättre och bättre men en
måndag blev det lite annorlunda. Mitt hästsjälvförtroende växte till oanade
höjder! För tredje gången i rad skulle min dotter få rida den minsta ponnyn på
stallet. Då vi fixat med honom två gånger tidigare hade vi båda fått lite kläm på
det. Vi lyckades rykta honom helt själva utan hjälp! Vi var så duktiga att vi t.o.m.
lyckades få på remmar, sadelhjord och betsel själva och dessutom på rätt
ställen också! För en gångs skull var det vi som stod där och väntade på de andra
ridsugna barnen och deras frustrerade föräldrar som stånkade och stönade, och
inte tvärtom!

Bredvid oss stod två småtjejer och frustade lite extra. När jag vände mig om
för att se om de möjligtvis behövde hjälp med något, fick jag frågan om jag
kunde hjälpa dem. Elefantkostymen flög av mig och två centimeter längre och
väldigt rak i ryggen gick jag in i båset, glad att kunna få hjälpa till. När jag
lämnade båset och den färdigsadlade hästen (med påsatt martingal) var det nära
att jag slog huvudet i taket. ”Hästsjälvförtroendet” var på topp!

Även fast det egentligen är min dotter som utför sin hobby på måndagar blir det
automatiskt att jag får ett träningspass på köpet. För ca ett halvår sedan red
min dotter en häst som plötsligt fick lite spratt och skenade iväg med min flicka.
Olyckligtvis ramlade hon av och bröt handleden. Efter den händelsen springer
jag alltid med bredvid och håller i hästen i ett grimskaft.

Denna måndag var inget undantag det enda som var lite annorlunda var att min
dotters ordinarie ridlärare var sjuk och var ersatt av en vikarie och så var det
ju det där med mitt renoverade hästsjälvförtroende också.

Lektionen började och vi fick snart veta att det stod hoppning på schemat.
Medan jag trippade runt likt en stolt graciös ballerina där i ridhuset frågade
ridlärarvikarien mig i förbifarten om det gick bra att springa med i hoppen?!
Med flåsande hackiga ord svarade jag snabbt ”ja det går bra. Jag brukar springa
med henne hela tiden.”

En kort tystnad uppstod varpå ridlärarvikarien såg på mig med en skeptisk blick
och frågade samma fråga igen. Som om jag inte riktigt förstått vad hon
egentligen frågat ställde hon tillslut frågan en tredje gång. Är det säkert att
det går bra?”

Betoningen på ordet säkert studsade en bra stund mot väggarna efter att ordet
lämnat hennes mun. En svag liten oro började gro i huvudet på mig. Varför
frågade hon sådär? För en elefant med ringrostig kondition och katastrofdåligt
flås var det bra kämpigt att springa på sanden som låg på golvet i ridhuset.
Kändes ungefär som att springa på en evighetslång tjockmatta. Men nu var ju
elefantkostymen avflugen och ersatt av en nätt ballerinadräkt. Kunde väl inte
vara nå svårt att hoppa över små hinder? Eller?

Svaret uppenbarade sig när jag kom upp i vänsterkurvan. Jag sneglade bort mot
hindret som stod på andra långsidans mitt för att förbereda mig inför hoppet.
Konstaterade att hindret var uppbyggt som ett kors. Lade också märke till att
det kanske såg något högt ut? Vid tredje ögonkastet märkte jag att det såg mer
än gigantiskt ut! Ridlärarens säkert fick oväntat en enorm förklaring. För varje
tåsträckning närmare hindret vi kom ju högre blev hindret. När vi bara hade ca
en meter kvar hade hindret vuxit till Mount Everest. En enorm lust att tvärnita
infann sig i min smått panikartade kropp. Tyvärr hann inte tanken åka ända ner
till benet förrän vi var framme. Benet reagerade snabbare än mitt huvud och
saxade sig självt över hindret, landade på högerfoten och började studsa fram.

Borta var ballerinadräkten och graciösheten och allt vad hästsjälvförtroende
hette. Till publikens häpnad flaxade nu istället Turning Torso över hästhindret.
Jag kämpade med att hålla balansen stadig. Mitt vänstra lår kändes jobbigt
klumpigt men tog sig fumligt över hindret det med. Vänsterfot hakade sig fast i
hindret men efter mycket om och men lyckades jag tillslut landa på båda
fötterna, iförd elefantkostymen igen. Trots chocken var jag lättad över att ha
tagit mig över välbehållen. Sen kom jag på det! Mitt i all hinderhoppning hade jag
tappat fokus på dotter och häst. Vart hade dem tagit vägen? Jag tittade mig
omkring och fick snart syn på min dotter som kom ridandes bredvid hindret! Jag
hann precis fiffla med grimskaftet, byta hand och få det på andra sidan hindret
innan skratten i ridhuset rasslade loss.

Efter den ridlektionen började jag fundera på att söka arbete på cirkus. Då
skulle jag ju kunna hoppa in som vikarie för både clownen, ballerinan och
elefanten när de var sjuka.

Visst är det roligt när ens barn hittar en hobby/fritidsaktivitet de trivs med?
Trots små incidenter som dessa är det ändå härligt! Man får väl bjussa lite på
sig själv vettja.

Bild: Pixabye