KRÖNIKA Lycka kan vara att ha fått båda vaccindoserna mot Covid-19 – men vägen dit kan vara krokig.
Det råkade jag ut för. 
Följ min ”resa” från datumet för vaccinationerna till att sitta och vänta på eventuella biverkningar.

Det började bra, jag hade länge väntat på vaccinet och undrat om jag ens skulle få det. Efter flera veckor, ja, månader, insåg jag att förhoppningen skulle bli verklig. Allting fanns i appen ”Alltid öppet”, som jag lyckades få till i min mobil med lite hjälp av familjen, och vaccinet skulle jag få på ett sjukhus där jag har varit flera gånger.
Men det strulade till sig litet när Folkhälsomyndigheten, FHM, gick ut med att det måste gå längre tid mellan första och andra dosen än den tid jag fått för just min andra i ordningen. Men min ursprungliga tid blev ändå kvar så häromdagen var jag på samma ställe igen för att få dosen som skulle göra det möjligt för mig att kunna börja jobba igen. Till historien hör att jag är njurtransplanterad sedan många år och därför tillhör en av riskgrupperna, som lovades vaccinet före dem som inte dras med komplicerade sjukdomar.

Jag trodde att det var en enkel match att hitta platsen på sjukhuset där vaccinet ges. Jag gjorde som förra gången att jag gick en trappa ner där jag tänkte att sjukhuset måste ha tänkt på att fixa bättre skyltning om vägen till vaccineringen. 

Men nej, det såg lika illa ut som förra gången, banne mig! Men det är inte möjligt, hur ska pensionärer och äldre kunna hitta här där alla möjliga hänvisningar fanns men inte den som skulle guida oss till vaccinet. 
Först i gången mellan två mottagningar, på ett par pelare, hade ett par A4-papper med pilar på satts upp med tejp. Längre fram, nästan vid entrén till vaccineringen, var informationen desto tydligare, men det var så dags då.

Efter bara några minuter blev jag uppropad, avprickad och guidad till en plats långt fram i en korridor.
Det här går nog snabbt, tänkte jag och tröstade mig med att den äldre man, som gav mig den första dosen för några veckor sen, inte syntes till vilket gladde mig. Han var säkert pensionär sen många år och ansågs nog så rutinerad att han visst kunde hjälpa till här. Han betonade också med tydlig stolthet att han hade varit sjuksköterska på intensiven i många år. Men när jag fått vaccinet gav han mig ett kort samtidigt som han sa att på kortet stod det när jag tidigast kunde ta andra dosen.
Men så stod det inte på mitt kort, påpekade jag och jag blev förvånad över att jag redan hade upptäckt det. För ofta upptäcker jag sådant långt efteråt.
-Nej, det har du rätt i. Här står ju inte senast utan tidigast. Men hur har det kunnat bli så här, har korten kommit i oordning? Hur fan ska vi nu lösa detta, vad i helvete, sa sjuksköterskan som plötsligt inte hade full kontroll på sakerna längre. På några få sekunder hade hans inre säkerhet och rutin plötsligt hamnat i gungning och stressen smög sig på.

Men det var då det. Nu var jag här igen, satte mig på nästan samma stol som förra gången, i garanterat samma korridor, och väntade på min tur. Nu liksom förra gången existerade inget kösystem med nummerlappar utan här fick man snabbt göra klart för sig vilka som var före mig och de som kom strax efter. Jag var i det närmaste helt lugn när jag klev in på ett rum där två damer satt.
Bra, tänkte jag, för då går säkert detta snabbare än förra gången. Men jag hann knappt tänka tanken klart förrän jag insåg att den äldre av de två var ny där. Hon verkade knappt ha suttit vid en dator och var inte helt bekväm med vaccinationsprogrammet. Här gällde det att inte ha någon tid att passa efteråt, för jag som patient måste ha förståelse för att upplärningen var viktig. Jag vågade knappt tänka på hur det hade gått om den äldre, ovana kvinnan hade gjort allt själv. Kanske tänkte hennes ”lärare” på hur hon själv kände sig när hon var ny. Nu rasade en pandemi som hade skördat många offer och utanför vaccinationsrummet fylldes det hela tiden på med patienter som bara hade den andra dosen för ögonen.

Strax innan jag fick vaccinet pekade jag på hur dålig skyltningen var fortfarande. 
-Ja, det är knappt vi personal har hittat hit, medgav den ena kvinnan, men sken sen upp med hela ansiktet:
-Men i dag har det faktiskt kommit nya skyltar som ska ställas fram och hängas upp.
Och, jovisst, nog hade ett par skyltar placerats ut. Men de som hade hängts upp hamnade lite i skymundan av mängden övriga skyltar.

Och jag suckade när jag såg hur andra skyltar hade placerats ut på golvet, nära trapporna till och från femte våningen. De syntes ganska bra från ena trappan men inte alls från den andra. Men förhoppningsvis fattade någon personal på denna våning hur litet som behövdes för att skyltarna skulle komma bättre till sin rätt. För det viktiga vaccinet väntade på ett antal personer som liksom jag inte ville gå vilse utan få det andra och viktiga skyddet, som kanske skulle innebära en större frihet än för nån vecka sen.

Efter vaccineringen får man vänta en stund i ett ganska litet rum.  Om man känner sig ok efter en kvart eller en halvtimme är det bara att gå. Men det känns litet som att man sitter i rummet, på ett visst avstånd från varann, och väntar på resultatet av ett prov man just gjort. Vad provet gick ut på är inte så viktigt, men minuterna fram till dess att man kan gå i väg kan vara rätt pirriga.

Godkänner kroppen att en vätska har sprutats in genom en liten nål på ena överarmen? Kroppen har inte bett om den, men människan tar inte den hänsynen utan gör allt för att inte få det fruktade viruset, som faktiskt kan bli det sista om man har otur.

Photo by Samuel Regan-Asante on Unsplash