Det hettade till i SVT debatt 10 oktober mellan Miljöpartiets språkrör Per Bolund och Jimmie Åkesson. Naturligtvis handlade hettan i studion och att Sverigedemokraterna skulle vara främlingsfientligt.  

Själv säger jag varken bu eller bä. Jag är inte på något sätt främlingsfientligt lagd. Men jag grubblar ofta och tänker ofta lite djupare i hur saker och ting uppfattas, blir och fungerar.

Det här grubbleriet handlar inte på något sätt om huruvida SD är främlingsfientliga eller inte. Det som rör sig inom mig är en mängd andra faktorer.

Vi lever idag i ett samhälle där vi alla kan välja att göra rätt eller välja att göra fel. Vi säger hela tiden att vi ska interagera andra, välkomna och bjuda in och bjuda till. Det pratas samtidigt om vikten av yttrandefrihet i Sverige.

Men hur blir egentligen detta och hur har vi det egentligen?

Vi har ett samhälle som berikats av flertalet olika nationaliteter och kulturer och det är självklart att vi ska hjälpa om det behövs och det finns möjlighet.

Jag skulle till exempel kunna ge bort pengar eller husrum om någon behöver ifall det inte medförde att jag själv skulle börja fara illa av det. Samtidigt måste jag naturligtvis kolla av med min sambo och barnen i hemmet, även sätta upp förhållningsregler som gäller alla parter i det nya läget.

Det är samtidigt en självklarhet att vi alla då ska kunna lyft upp eventuella problem som dyker upp på vägen.

Under lång tid har vi sett hur Sverige får en rad områden och orter där personerna vi tänkte hjälpa mer eller mindre ska klara sig själva. Vi ger den lite ekonomiskt stöd. Vi kastar upp lite “hyfsade” kommunala verksamheter. De som i sin tur i området är företagsamma startar upp verksamheter.

Alla utanför området sätter en osynlig mur kring detta och så många som möjligt ska inte säga något.

Vi alla kan vittna om problemområden, vi alla tycker att det är jobbigt att man inte kan förenkla signalement genom att nämna personers färg eller ursprung. Jag som många tycker inte om rasism på något sätt. Men jag tycker om alla gånger då man identifierar ett problem för att försöka lösa det.

Är inte alla problem till för att lösa. Hemma här löste vi ett problem genom påminnelselapp så barnen inte ska glömma att hjälpa till med sysslor, problemet lyfts upp och identifieras som att barnen behöver komma ihåg och sonen i huset löste problemet.

Våra politiker förespråkar och jobbar hårt med att peka med fingret på Åkesson även de gånger han vill lyfta fram problem som inte på något sätt handlar om att “Hitta en lösning”

Nu är alla istället rädda för att bli kallade rasister när man önskar en debatt eller identifiera ett problem. Många vill inte lyssna och söka en lösning och väljer istället att peka och säga rasist.