Häromdagen fick jag ett mail från ”mitt” gym. De hade bytt ägare och ville informera oss kunder om lite förändringar. En av dessa förändringar var bl.a. deras öppettider. Måndag- torsdag skall de ha öppet från klockan 05.00 till 24. Jag började genast fundera på vem som frivilligt går upp ur lopplådan för att befinna sig på ett gym klockan 5 på morgonen? Av vilken anledning då liksom? Sover inte folk nu för tiden?

Nåja, från det ena till det andra så kan jag meddela att jag är ganska ny på detta ställe. Har gått lite oregelbundet i ca ett halvår nu. Tyvärr är jag relativt blyg av mig och inte sådär värst jättesocial som vissa människor kan vara. När jag kliver in på gymmet inbillar jag mig alltid att alla stirrar på mig och direkt fattar uppfattning om min ålder, vikt, mina kläder, frisyr o.s.v., o.s.v. I själva verket reagerar de antagligen bara på att det rör sig i entrén och deras nyfikenhet får de att vrida på huvudet. Jag gör ju likadant själv! Men mina inbillningar är tyvärr starkare än mitt förnuft!

Väl innanför entrén kliver jag ur skorna, ställer de ljudlöst på skohyllan, går tyst ner för trappan och ”stämplar” snabbt in, tassar in i omklädningsrummet och byter om. Har jag tur är jag ensam där inne, har jag otur står en hop välbyggda, atletiska, neonklädda fitnessfruar därinne och pratar om höstens nya mode, snygga nagelacksnyanser, välfungerande dieter, gram som satt sig på fel ställen och underhållande skvaller från senaste cafébesöket de varit på. Jag ler lite fint och låtsas inte lyssna på deras olustiga samtal. Byter om i rapidfart och karskar upp mig inför mina hjärnspöken som väntar.

Ombytt och uppkarskad smyger jag ut ur omklädningsrummet, bort till trampmaskinen och kliver upp. Ögonen spänns fast på tv-skärmarna som är uppsatta på väggen framför mig och i tio minuter lyckas jag slappna av och trilla in i en annan värld. Men sen börjas det igen. Jag tar mitt program, min vattenflaska och min mobiltelefon och slinker iväg till benpressen. Borta vid ”pumpa rumpa maskinen” sitter en man och ser utmattad ut. Eftersom det bara är jag som är i hans blickfång vilar han sina ögon på mig. Jo, jag ser i periferin hur han tittar. Det dröjer inte länge förrän jag märker att han stirrar också. Jag känner hur pulsen stiger och min ansiktsfärg förändras av fel anledning medan jag fifflar med alla knepiga maskininställningar. När jag väl är klar känns det skönt att sätta mig med ryggen emot karln och slippa se blänget.

Plötsligt utbreder sig ett enormt sorl i rummet, de moderiktiga ” damerna” har bytt om och gjort entré . De kliver upp på löpbanden och börjar småjogga. Trots ansiktsfärgsförändringen och ansträngningen flåset kräver lyckas de fortsätta kackla om allt och ingenting. Personalen på gymmet sätter snart på musiken och det blir svårt att höra vad fruarna säger men jag ser att de rör på läpparna, jag ser också att de sneglar mot mitt håll. Efter ett tag ser jag hur de skrattar också, de riktigt gapflabbar. Är det åt mig de garvar?

Efter 30 benpressartag är det dags att ta sig vidare till nästa manick. Men innan det, klunkar jag i mig vatten samtidigt som jag rycker upp mig själv och tänker att nu banne mig får det vara nog. Jag klistrar på min suraste min och formar ögonen små och skitnödiga. Ögonblicket senare vänder jag mitt surpaket till kropp och stirrar syrligt bort mot löp och rumpmaskinerna. En gammal tant med både valkar och dubbelhakor, svettig som få och med krulliga ben möter min blick. Hon pustar och stönar och ler varmt mot mig. Hon bara sitter där och kämpar duktigt på med det man skall. Bryr sig inte det minsta om andras blickar. Avundsjuk skäms jag över mig själv och mina dumma hjärnspöken och inser att jag fått svar på min egen fråga. De där tidiga öppettiderna är nog till för typer som mig!

Bild: Pixabye