KRÖNIKA När jag var liten var jag alltid på språng. Jag hade så mycket energi i kroppen och var nog inte still en sekund. Cyklade, sprang, lekte, hoppade, studsade och ja, jag var helt enkelt ett aktivt barn.
I skolan blev jag snabbast i klassen på 60 meter och min kropp lyckades aldrig hålla kvar minsta lilla underhudfettsklick. Jag var spinkig som en piprensare. 

När jag blev äldre fortsatte energin men tog sig en annan form. Jag började motionera som det så fint heter. Sprang från hemmet ner till centrum (ca 7km) där jag och min kompis sedan gick på intensivpass på Friskis och Svettis i 60
minuter för att sedan springa hem (7km igen). Idag kan jag inte riktigt förstå hur vi orkade men då var det inget konstigt alls.

När jag sedan blev äldre och skaffade barn, gick upp några kilon och började känna mig lite sorglig till sinnet då vissa kroppsdelar på kroppen flyttade söderut, volangerna på magen böljade fram och energin på nå´t sätt flydde fältet var det svårt att vara lika aktiv. Jag kunde ta mig en cykeltur lite sådär ibland och nå´n springtur lite då och då men den där intensiva energin var borta.

Så, när en arbetskamrat frågade om jag ville delta i vårruset var jag inte sen att tacka ja. (Detta var året innan corona.) Nu!, tänkte jag, nu banne mig skall jag hitta tillbaka till den där energin!! Har jag ett mål kanske det går lättare att
börja träna.

Veckorna gick och jag hittade alla möjliga ursäkter för att inte komma igång. Jag var lite förkyld i näsan, hostig i halsen, värkig i pannan… Plötsligt en dag gick brallorna inte gick att knäppa längre. Tjofräs vilken spark i baken det blev!
Springskorna flög på och träningskläderna dammades av. Nu skulle det motioneras!! 10 minuter av frust och stånk sen var jag i avsvimningskick. Besvikelsen var enorm men samtidigt kände jag pressen! Det var ju bara en vecka kvar! Jag tog mig ut varje kväll fram till dagen med stort D och lyckades känna att det gav resultat. Sista kvällen blev jag inte ens andfådd efter 10 minutersrundan. Min barndomsenergi hade vaknat till liv och börjat gnistra.

Under arbetsdagen som förlöpte var det lite knöligt att försöka förstå att det var på kvällen det gällde. Det var liksom dags nu. Min arbetskompis som snappade upp min ågren påminde mig x antal gånger under ångestdagen att ”man
får gå.” Men hur kul är det att delta i ett lopp och GÅ runt kände jag? Nä, envis som jag är skulle jag kämpa på.
Till saken hör att min min arbetskompis ( som tipsade om att man får gå) är en äkta hurtbulle! Hon har deltagit i Vasaloppet, kört vätternrundan, sprungit tjejmilen. You name it! Kanske inte är så ovanligt i dagens motionssamhälle men saken är den att hon inte är purung längre! Hon har passerat 50 sträcket för två år sedan! Så… Kan hon så kan jag!

När vi kom fram till start kryllade det av förväntansfulla glada damer, tanter, tonåringar och tjejer. Iförda det senaste träningsmodet, slimmade brallor och tajta linnen vandrade de omkring där på startområdet. Jag kände mig ordentligt
malplacerad och kände hur flyktnerven började rycka i kroppen på mig. Men… man får ju gå intalade jag mig själv, man får gå.

Medan vi inväntade våra andra arbetskompisar slog vi oss ned i gräset och tittade på folk. Båda var vi nog lite trötta efter dagens strapatser på förskolan för ingen av oss var särskilt pratsjuk. Men plötsligt bröts ”stillheten” av ett
prassel. Min arbetskompis hade plockat fram ett russinpaket ur väskan som hon sträckte fram mot mig med orden:
“Vill du smaka?”
Jag tittade på henne och sedan på russinpaketet. ”Naae tack”, svarade jag och tänkte att det nog inte var så smart att äta något innan loppet. Då får jag bara håll. Min arbetskompis anade en tveksamhet i mitt svar och fortsatte:
”Jomen ta lite, det ger bra energi.”
Jag sträckte fram handen och fångade upp en liten klump russin.
”Okejt då, tack”, sa jag och log. Kanske inte är så farligt med ett par russin?!
Gott var det iallafall.

Efter en liten stund dök våra andra arbetskompisar upp och sedan gick tiden fort. Lite fniss och skratt och prat, sen blev det dags för uppvärmning. Som en liten pik var det såklart Friskis och Svettis som stod för den trevliga  underhållningen. Obekväm i situationen försökte jag hänga med i alla möjliga bensprattelformer och armsvängningar. Det gick sådär skall jag glatt erkänna. Som tur var, var det tjockt med folk runt omkring så det gick ändå inte att ta ut
svängarna maximalt utan att smälla till någon.
Efter uppvärmningen vände vi oss om och gjorde oss redo för starten. Första gruppen var snart iväg och sedan skulle det dröja 5 minuter för oss att starta.
Efter ca 2 minuter började klungan röra på sig och det var många frågetecken som började springa iväg. Loppet hade börjat utan att någon släppt iväg oss. ”Ja, ja”, tänkte jag. Bäst att hänga med nu så jag inte hamnar efter. Mina
arbetskompisar var som bortblåsta men min energi pickade på i kroppen. Till en början gick det ordentligt trögt. Det var trångt, kvalmigt varmt och svettigt men så fort klungan började skingra sig gick det lite fortare. Takten ökade och
jag hängde på. Ibland kändes det som att jag fick lust att stanna och hämta andan men nää, lite till skulle jag orka, lite till. Tillslut försvann den där känslan av ”lite till” och känslan av att vilja ge upp och börja gå och jag liksom bara
orkade springa på. Efter ca halva sträckan gick det ganska bra till och med.

Medan jag sprang där mitt bland alla människor fick jag helt oväntat syn på enhästsvans som såg en aning bekant ut. Nämen titta där. Min kollega, hurtbullearbetskompisen. Jag sprang ikapp henne och sa glatt ”hej”. Hon hann se
lite förvånad ut och fick ur sig något om ajiga lår innan hon försvann in bland klungan igen. Jag pinnade på och började längta till mål. Efter två uppförsbackar och en stor kurva såg jag målet. Jag spurtade med de sista krafterna jag hade.
”Jippie, yes, jaaaaa, jag fixade det!!” Jag sprang hela sträckan, utan att gå!

Glädjen var total.

Jag trampar upp till vår samlingsplats och pustade ut tillsammans med de andra rödmosiga arbetskompisarna. Efter någon minut dök min kollega upp, hon var lite rödare och russinaktigare än oss andra i ansiktet och jag tittade frågande på henne.
”Jag skall aldrig, ALDRIG mer bjuda dig på russin innan ett lopp”, kastade hon ur sig mellan flåset, ilsken som ett bi.
Jag skrattade gott.

Photo by Zac Ong on Unsplash

SENASTE ARTIKLAR: