Vi börjar med att ta hissen på Gärdets T-station upp till Furusundsgatan. I kröken på Rindögatan, i gluggen mellan husen, vidgar sig Ladugårdsgärdet.

Att utländska underrättelseofficerare, mer eller mindre anonymt, gärna bosatte sig här under krigsåren var nog inte bara för de moderna lägenheterna. På fälten övade militären och tidiga mornar väcktes hyresgästerna av salvor från skjutbanan. Inkallelser fyllde kaserner, som nu är museer. Här och var fanns skyttevärn och pjäsplatser som skydd mot fallskärmsjägare och glidflyg, tillsammans med taggtråd färdig att rullas ut. Berget under Borgen, som en gång byggdes för att kung Karl XIV Johan skulle kunna överblicka de militära övningarna på Ladugårdsgärdet, dolde nu en hemlig ledningscentral.

Julen 2019 visade SVT Agenternas världskrig, där Jan Guillou berättar om kvinnor som under kriget anses ha varit spioner i Stockholm: Karin Lannby, poet och äventyrerska, Jane Horney, som misstänktes vara tysk spion och avrättades av den danska motståndsrörelsen. Och Sonja Wigert, den firade norska skådespelerskan som rekryterades av den svenska underrättelsetjänsten för att infiltrera den högsta tyska ledningen i sitt ockuperade hemland.

Norska storfilmen Spionen handlar om Sonja Wigert. Ett hett ämne i kallt krig, där minnen kan väckas för den som vandrar i Stockholm, på Gärdet inte minst

Spionen, trailer:

Rindögatan 42 (del 1). Använde tyska legationen en lägenhet i huset som beredskap för en luftlandsättning? Eller för att ha koll på de många svenska officerare som bodde i kvarteren, nära till staber och regementen?

På kvällen den 22 augusti 1944 skuggade danska motståndsmän äventyrerskan Jane Horney, som i tyska legationens DKW åkte från Karlaplan till Rindögatan 42. Där såg de henne gå in med tyske kulturattachén Heinz Thorner. På lägenhetsdörren läste danskarna namnet Hellberg. Officiellt hyrdes den av tyskan Karin Hellberg, som arbetade på legationens radioavdelning på Karlavägen 59. Fast mest användes den för hemliga möten, kanske också kärleksmöten. De danska motståndsmännen Arne Sejr och Erik Kiaer spanade för att få bevis på att hon gick tyskarnas ärenden. Svenska säkerhetspolisen låg säkert på lur, för dit brukade Horney rapportera.

Jane var känd för vidlyftigt amoröst umgänge, inte bara bland bland stormakternas diplomater. En var Säpos spionjagare Otto Danielsson, sägs det. Säpo, som då hette Allmänna säkerhetspolisen, lyckades inte belägga att hon var förrädare så som de danska angivarna påstod. Kanske följde hon med tyske kulturattachén för att tvätta bort ryktena om att gå nazisternas ärenden. Eller få sin vän frigiven, som var arresterad i Danmark.

Fakta är motstridiga. Det man vet är att danskarna avrättade Horney på en skuta i Öresund i slutet av januari 1945.

Rindögatan 42 (del 2). Tidigt på morgonen den 27 juni 1945 hittade städerskan en kostymklädd person död högst upp i trapphuset på Rindögatan 42. Från huvudet rann blod och i högerhanden fanns en pistol. Kai Holst, under kriget ledare i Hjemmerfrontens organisation Milorg, hade dött genom självmord. Det konstaterade svenska polisen utan att gå till botten med utredningen. Trauma från kriget och tuberkulos kan ha bidragit, trodde man.

Fast det trodde inte hans närmaste. 28 år, nygift, diplomatstatus på norska Stockholmsambassaden och med tågbiljett till hemorten – allt talade för mord. Och varför denna plats? Ett annat fingeravtryck fanns på pistolen och Holst var vänsterhänt. Det hade varit något att bita i för Leif GW Persson, men han var ännu bara en bebis i en Gärdetlägenhet på Tegeluddsvägen 30, mittemot Friskis & Svettis.

Med meriter som central ledare i motståndsrörelsen hade Holst anlänt med tåg från Lillehammer kvällen innan för att arbeta på norska ambassaden. Han kom i bil till Rindögatan och knackade på dörrar i huset utan att bli insläppt.

Både norska och svenska myndigheter tycktes sopa undan utredningen, vilket förstås satte fart på konspirationsteorierna. En var att Holst kommit på oegentligheter i hjemmefrontens Milorg.

En annan teori var att han känt till den så kallade Lillehammerkuppen, när två underrättelsetjänster, svenska försvarets C-byrån och amerikanska OSS, (Office of Strategic Services), efter kriget framför näsan på de brittiska ockupanterna kidnappade 35 tyska signalspanare, för att få tillgång till deras kunskaper. Tyskarna flögs från Göteborg via Tyskland till USA, försedda med ryska kodböcker.

I kuppen deltog Astrid Lindgrens chef Harry Söderman, även kallad “Revolver-Harry”. Han var chef för nystartade Statens Kriminaltekniska Anstalt (SKA), föregångaren till Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), och hade i Sverige rustat norska motståndsstyrkor, och dagen före kapitulationen befriat fångarna på det nazistiska interneringslägret Grini utanför Oslo. Lillehammerkuppen hölls hemlig för ryssarna vilken kan ha orsakat Holsts död, kanske med hjälp av svenska agenter.

Rindögatan 44 (del 1). Tyska spionaget disponerade en lägenhet i grannhuset nr 44, även den med utblick över Gärdets fält. En annan hyresgäst var Dr Inoe, som var privatsekreterare för japanske militärattachén Onoe.

Jane Horney deltog i en blöt fest i huset arrangerad av tyskarna, vilket hon berättade för Säkerhetspolisen. Där bodde också David MacEwen, agent för SIS, Secret Intelligence Service (senare MI6). Han fick här en fredstrevare från Adam von Trott, medlem i en tysk motståndsrörelse. Trott avrättades i augusti 1944. McEwen hade också en lägenheten på Rindögatan 32 tillsammans med partnern Finn, som var norsk arkitekt.

1944 reste Jane Horney även som kurir för sin tyske vän Heinz Gilbert, chef för Skandinavisk Telegrambyrå i Köpenhamn. Hon förmedlade hans brev med sondering för tysk-rysk separatfred till Sovjets ambassadör Alexandra Kollontaj, som bodde och verkade på Östermalm, med ambassaden på Villagatan och bostaden på Narvavägen 25.

Gilbert var major i SD Sicherheistsdienst under Himlers SS. Chefen för SD Sicherheitsdienst, Schellenberg, var i Stockholm och sonderade för separatfred med president Roosevelts vän Hewitt. Kontakten initierades av Himmlers massör. Felix Kersten, boende på Linnégatan 8. Första initiativet kom från lettiske affärsmannen Gilel Storch, som bodde på Furusundsgatan 10.

Rindögatan 44 (del 2). Grevinnan Amelia Posse på Rindögatan 44 samlade antinazister i Tisdagsklubben, vars medlemmar kom både från vänster och höger. En var Karl Gerhard, som av svenska självcensuren förbjöds sjunga en kuplett med nassesatir. En annan var tysksinnade kungens bror, prins Eugen. Några var vänsterradikala, som paret Gunnar och Alva Myrdal. En annan var Ture Nerman som sattes på Långholmen för att i tidningen Trots ha smädat Hitler.

På bilden nedan talar Amelia Posse för Tisdagsklubben. Längst till vänster sitter Ture Nerman och till höger författaren Marika Stiernstedt.

Motståndet stärktes i klubbens debatter. Nazistsympatisörer registrerades och anmäldes till säkerhetspolisen. Brittiska sabotageverksamheten SOE (Special Operation Executive) stödde klubbens hemliga celler för att vara beredda om landet blev ockuperat. Hemliga nät av radiosändare och gerillakrigföring ingick i arsenalen. (Biträdande Stockholmschef för SOE var brittiske sabotören Malcolm Munthe, son till drottning Victorias livläkare Axel Munthe).

Furusundsgatan 19/ Rindögatan. Vem var tyske militärattachén H Albrechtsen? Under kriget bodde han på Furusundsgatan 19, med utsikt över militären på Gärdet.

Kapten Frithiof Trulsson ställdes 1946 inför rätta för att han under krigsåren hade informerat Albrechtsen om svenska militära aktiviteter. Trulsson hade 1942 från förläggningen Sälen smugit över gränsen till Lillehammerbygden för att umgås med tyska officerare. Trulsson fixade fester, seglade i kungliga segelklubben och umgicks med tyska militärattachéer på Strandvägen 7A.

Furusundsgatan 13. I en lägenhet här fick TASS-korrespondenten Alexander Pavlov i januari 1944 besök av Jane Horney tillsamman med hennes tyske vän Ernst Gilbert. Inne på Pavlovs kontor skickade Gilbert en tysk fredstrevare till Pavlov, som egentligen var officer för NKVD. I förhör hos svenska säkerhetspolisen säger Horney att hon fungerade som brevkurir från Gilbert till ryska Stockholmsambassadören Kollontaj.

Furusundsgatan 10. Affärsmannen Gilel Storch flydde med familjen från Riga till en lägenhet på Furundsgatan 10. Försöken att rädda judiska släktingar ledde till kontakt med Himlers massör Felix Kersten, som efter 1943 reste mellan Berlin och lägenheten på Linnégatan. Kersten hjälpte också utrikesminister Günther att befria de svenska direktörerna som för påstått spioneri hotades med dödsstraff i Warszawafängelset.

Gilel Storch engagerade Kersten för att befria judar. Kontakten ledde till att chefen för Heinrich Himmlers SS/SD Sicherheitsdienst, Walter Schellenberg, i Stockholm sonderade för separatfred. Det inträffade på Hotel Plaza (Birger Jarlsgatan) med Abraham Hewitt, SOE-agent och vän med president Roosevelt. USA avvisade fredsinviten och Hitler var inte heller intresserad.

Furusundsgatan 7. Hit flyttade Sig Wennerström med familjen efter tjänstgöringen som flygattaché i Moskva 1940-41. Efter två flyghaverier stoppades Wennerström i karriären. Men med språkkunnande i tyska och ryska var han ett salongslejon – krönt som adjutant hos nuvarande kungens far, prins Gustaf Adolf.

I efterhand har det visat sig att Wennerström till ryssarna lämnade upplysningar om tyska flyget på östfronten, samtidigt som han till tyske militärattachén gav fakta om ryska militären vid samma front.

Furusundsgatan. En annan spionlegendar i Stockholmsvimlet var Karin Lannby, som en tid bodde på Furusundsgatan. Hon var skådespelerska och syntes i filmer som Doktor Glas med Georg Rydeberg. Sambo med Ingmar Bergman, som hade henne som förebild i filmen Kvinna utan ansikte.

Vad Bergman inte visste var att Lannby var den hemliga agenten Anette för Försvarets C-byrå. Tillsammans med de andra i Sekreterarklubben hade hon med lyxkrogarna som bas ett avancerat umgänge i diplomatkretsar. Se video om Ingmar Bergmans Mata Hari. Lannby spelade flera roller för C-byrån. En var att som avhoppad kommunist ta sig in bland tyskar och italienare. En annan att som sekreterare hjälpa journalister och affärsmän från samma länder.

Sonja Wigert var under kriget svensk films stora stjärna. Om hon bodde på Furusundsgatan vet man inte, bara att hon där bevakades av säkerhetspolisen eller försvarets kontraspionage C-byrån. Trots att hon rapporterade flitigt till samma Säpo och var rekryterad som agent för C-byrån.

Sonja Wigert – stjerne og spion:

https://youtu.be/vpvVpXgp150

Rindögatan 16. Den 27 februari 1943 såg spanarna från Säkerhetspolisen en svensk flygkapten promenera in på Rindögatan 16. Där bodde Sovjets militärattaché Nikolaj Nikutusjev. Skuggningen av kaptenen ledde till Furusundsgatan 7, där det står Wennerström på dörren. Telefonavlyssningen visade att officeren ringt hustrun från ryssens lägenhet.

Wennerström blev extra försiktig, så statspolisens koll av post och telefon avslöjade inget otillbörligt. Annat än att han med familjen höll kontakt med både tyska och ryska militära attachéer. I september ringde Wennerström till Nikutusjev och bad om ett besök eftersom han ska tjänstgöra på flottiljen F7 Såtenäs ett par år. Besöket blev av tre dagar senare.

1942 bjöd ryska ambassadören Alexandra Kollontaj Wennerström på lunch. Det fanns rykten att hemlig information överlämnades men det behöver det inte vara så. Kollontaj uppgav att Folke Bernadotte skulle närvara.

Avkrypteringen av telegram från tyska Stockholmsambassaden upplyste om att kapten Wennerström informerat om ryska fredstrevare. En åthutning från cheferna var enda bestraffning.

På dagarna chefade Wennerström på flottiljen vid Vänern. På nätterna kopierade han hemliga dokument som ryssarna fick. Trots att Statspolisen höll ett öga på honom under resten av kriget undgick han att bli upptäckt – till och med när en fanjunkare anmälde honom för att fotografera amerikanska bombplan som efter nödlandning parkerades på F7.

Rindögatan 8. Paret Vladimir och Jevokija Petrov, som spionerade för Sovjets NKVD, bodde i huset från mars 1943. Jevdokija var sergeant och som skrivbiträde förmedlade hon information från svenska uppgiftslämnare. Vladimir chiffrerade telegram och hade koll på andra ryssar, bland andra ambassadören Kollontaj.

Säkerhetspolisen skuggade Petrov från Rindögatan till ambassaden på Villagatan 43 och deltog även i en kurragömmalek i city. En spanare var Otto Danielsson som fick förhöra paret i Australien efter avhoppet 1953.

USA:s militär dyrkade upp chiffret i de ryska telegrammen, där en del sändes från Stockholm. Som hjälp i det så kallade Venonaprojektet hade de ryssarnas kodböcker. Dessa hade svenska och amerikanska agenter kidnappat i Lillehammer – och sedan via Sverige skickat till USA.

Rindögatan 4. Runt 1950 bodde på adressen operasångaren Carl Gustaf Svingel innan han flyttade till Tyskland. Från ålderdomshemmet Haus Victoria i Berlin deltog han i räddandet av 32 000 fångar från DDR.

Rindögatan 5. Den hemliga organisationen Försvarsstabens särskilda byrå (känt som IB), gömde efter 1957 sitt kontor på Valhallavägen 56. Men där satt inte den lika hemlige chefen Birger Elmér. Han dolde sig bakom en dörr där det stod CGB-bolagen på Rindögatan 5.

I porten fanns inte Elmérs namn men däremot namnet på hans sekreterare Inger Lottie Friberg. Deras bilar, båda Volvo 145, var parkerade utanför. Det avslöjade Jan Guillou i Folket i Bild. Han samarbetade med Peter Bratt som skuggade Friberg i Volvon till Försvarsstaben och IB-kontoret på Valhallavägen.

Spioner i Folkhemmet:

IB spårade upp kommunister för Socialdemokraterna. Något som underlättades av att Elmér var vän med Olof Palme sedan ungdomsåren då de arbetade för militära underrättelsetjänsten. Guillou och Bratt dömdes till fängelse för olovlig underrättelseverksamhet.

Erik Dahlbergsgatan 40. I oktober 1940 landade ett plan på Bromma med Vasilij och Alexandra Siderenko. De bosatte sig på Erik Dahlbergsgatan 40.

Officiellt var den 25-årige ryssen chef för Intourist, men i själva verket spionerande officer för militära underrättelsetjänsten GRU. I ett avkrypterat telegram till hemlandet kallades han Stege. Allmänna Säkerhetspolisen höll ett öga på paret. Vasilij greps 1942 på Vasagatan 12 och fick tolv års års straffarbete på Långholmen.

Regeringen gav inte efter för ryska påtryckningar att släppa honom – åtminstone inte förrän ryskt flyg i februari 1944 bombade Tantolunden på Södermalm. Tre dagar senare benådades Siderenko.

Källa: Vandra i Gärdets funkis. Med spioner och SÄPOs förförerskor i Nordens Casablanca