Att enkelt och tydligt redogöra för forskningsresultat är inte lätt. Speciellt inte medan forskningen pågår.

I många år jobbade jag på ett forskningsinstituts marknadsavdelning, där vi bl a försökte ”översätta” forskningsrapporter till något som allmänheten, eller åtminstone våra stödjande företag, skulle kunna förstå och se som viktigt och användbart. Det var SVÅRT, för forskarna talade inte ”journalistiska”. Och då var ändå resultaten färdiga och avrapporterade. I en pågående pandemi blir läget betydligt knepigare.

När en pandemi plötsligt dyker upp blir vi förstås alla rädda. Ett hittills okänt virus beter sig oförutsägbart: en del känner knappt av att de blivit smittade, andra blir oerhört sjuka, eller dör. Vi vet inte hur det här ska gå, eller vad vi ska göra. Och behöver en trygg gestalt att lita på och hålla i handen, nån som ”kan det här”. Idag är det ofta ”Forskaren med stort F”.

Men nu verkar forskarna och experterna vara oense – förvirrande! Och när vaccinerna äntligen kommer blir det olika bud där också, testresultat och åldersgränser ändras, ibland flera gånger.

Vem i hela världen kan man då lita på?

I SvD skrev vetenskapsjournalisten Henrik Ennart:

”Sandlåda? Nej, så här ser vetenskap ut”: Debatten om Folkhälsomyndighetens coronastrategi är helt normal. Forskare är aldrig överens och ska inte vara det. Särskilt inte när det som diskuteras är ett helt nytt virus som fortfarande är i huvudsak outforskat.

Forskare är oftast helt värdelösa på att ge entydiga svar, de ifrågasätter, komplicerar och monterar ner andra forskares tankekonstruktioner. Och det är som det ska vara, för det är frågorna som leder framåt. Utan en fri debatt, baserad på så bra data som möjligt, skulle vi aldrig lära oss nånting. Det vi ser är alltså en kunskapsinlärning i aldrig tidigare skådad expressfart. Och det inför öppen ridå. I vanliga fall sker de här diskussionerna utan publik, innan resultaten publiceras.

Först i efterhand kommer vi att ha facit och det bästa sättet att undvika allvarliga snedsteg är en fri och öppen debatt forskare emellan. Det är när experterna INTE bråkar som det finns skäl att bli nervös på allvar.

I det här läget erbjuds vi enkla svar av de tvärsäkra (även kallade konspirationsteoretiker): ”Detta är ingen pandemi, utan mäktiga krafter försöker lura oss, förslava oss, spruta i oss gift.” De viftar lätt bort dem som hänvisar till forskning och studier: Alla experter tillhör ju den här mäktiga sammansvärjningen, och är därmed diskvalificerade. Konspirationsteoretikerna hänvisar istället till SIN forskning: ”Do your research!” säger de överlägset, och grottar ner sig i sina Youtubefilmer.

Det bästa vore förstås om man kunde vänta med restriktioner och vaccin tills man hade facit, visste hur viruset fungerar och vad som funkar bäst. Problemet är att då skulle väldigt många fler ha dött. Inte kan man stänga ner hela samhället under lång tid heller – efter mer än ett år skulle det inte finnas mycket till samhälle att gå ut till.

Det verkar inte finnas någon genväg. Alla måste helt enkelt göra sitt bästa – även allmänheten. Med utgångspunkt från vad man vet – just nu. Många frågor blir det. Här är några.

Har vaccinerna stressats fram, otillräckligt testade?

Den 6 maj 2021 berättade Forskning.se hur vaccintester går till, och hur covidvaccinerna kunde tas fram på rekordtid.

Det är ju meningen att mediciner och vaccin ska påverka kroppen, och därmed har de förstås även biverkningar. Man får i varje enskilt fall väga risken för biverkning mot risken om man inte vaccinerar/medicinerar. Om en medicin hjälper mot en farlig sjukdom är man beredd att acceptera ganska stora biverkningar. Eftersom vacciner ges till friska människor har man lägre tolerans mot biverkningar, och det behövs alltså mer omfattande studier. ”Biverkning” behöver inte innebära något allvarligt, det kan vara sånt som muntorrhet. Själv fick jag en vanlig biverkning av vaccinationen: ömhet och svullnad kring stickstället, lite feber och viss sjukdomskänsla. Det är en naturlig reaktion i kroppens immunförsvar.

Men det finns även allvarliga biverkningar. Därför genomgår vacciner en rad tester, först i celler och djur, sedan på människor (s k kliniska tester). Detta brukar ta fem till tio år, men vaccinet mot covid-19 har tagits fram på rekordtid. I Sverige började vaccinationerna strax före nyår, knappt ett år efter de första tecknen på att en epidemi hade brutit ut.

Innebär det att vaccinet inte är säkert?

Det finns flera skäl till att utvecklingen kunnat gå så fort. Eftersom pandemin drabbat hela världen har fler än någonsin tidigare samarbetat och delat data och information med varann. Vaccinforskningen har haft högsta prioritet överallt och många har överallt jobbat många timmars övertid. Läkemedelsföretagen har satsat på stora och överlappande studier och testerna på människa har gjorts på fler personer än vanligt, vilket gör att man snabbare kunnat se resultat.

Man har arbetat effektivare: Istället för att som vanligt göra en klinisk studie färdig innan man fattar beslut att gå vidare har man gjort flera studier parallellt. Godkännandeprocessen har snabbats på: I vanliga fall skickar bolaget in ansökan om godkännande när en studie är klar, men nu har myndigheterna granskat arbetet löpande. Myndigheterna har även gett villkorade godkännanden, alltså godkänt ett vaccin så fort det finns tillräckligt mycket data om effekt och säkerhet, trots att det återstår en del att komplettera – under förutsättning att det inte innebär någon risk för dem som vaccineras.

I de kliniska testerna studerar läkemedelsbolagen vilken effekt vaccinet har på människor och kollar att det är tillräckligt säkert. Innan vaccinet godkänns väger Läkemedelsmyndigheterna nytta och risk mot varandra, och beskriver resonemanget i sitt skrivna beslut.

Kliniska studier indelas i fyra faser:

  • Fas I. Vaccinet testas på friska frivilliga.
  • Fas II. Vaccinets säkerhet undersöks i större grupper och jämförs med kontrollgrupper som får ett verkningslöst preparat (placebo).
  • Fas III. Stora studier med upp till tiotusentals deltagare, som jämförs med kontrollgrupp. Om vaccinet uppfyller kraven skickas en ansökan om godkännande in till läkemedelsmyndigheten, som bedömer nytta och risk.
  • Fas IV. Även efter att vaccinet börjat användas övervakas det. Läkemedelsmyndigheterna följer effekt och säkerhet så länge vaccinet används.

Under testernas gång lär man sig alltmer, några studier pausades exempelvis när någon deltagare blivit sjuk, för att undersöka om det fanns någon koppling till vaccinet. När testerna återupptogs var det efter beslut i samarbete med läkemedelsmyndigheten. Testerna avbryts också om ett vaccin inte har någon effekt, eller om det ger så bra skydd, att det är oetiskt att fortsätta ge placebo till kontrollgruppen.

EU har hittills godkänt vacciner från Pfizer, Moderna, Janssen och Astra Zeneca. Alla fyra ger gott skydd mot sjukdomen, men de två senare kan ge en mycket ovanlig men livshotande biverkning, en kombination av blodproppar och få blodplättar. Det drabbar mindre än 1 på 10 000, mest yngre (att jämföra med att 6 av 10 000 kvinnor som äter kombinerade p-piller drabbas av blodpropp, enligt siffror från Karolinska institutet). Denna risk väger man mot den betydligt större risken att få blodpropp eller dö av covid-19 om man INTE vaccineras, en risk som alla är överens om ökar med stigande ålder.

Pandemin fortsätter, och vi lär oss alltmera om hur den ska hanteras.