Att steka ett eller ett par ägg kan ju tyckas ganska lätt, om de inte bråkar.
Jag vet.
För jag har råkat ut för ett par begåvade. De gjorde vad de kunde för att jag skulle förbli både sugen och hungrig.
Scenen utspelades vid en fullt modern spis, inte en sådan med induktionshäll men ändå, vid köksbänken där jag hade ställt fram rapsolja och fina, medelstora ägg i en kartong.
Jag kände hur längtan och suget efter ett par ägg nästan fick mig att glömma hur intensivt magen hade kurrat för bara en kort stund sen.
En lagom klick av rapsoljan bredde ut sig i stekpannan under tiden jag öppnade kartongen och till synes perfekt formade ägg visade sig. De såg nästan ut som perfekt trimmade tennsoldater som bara väntar på ordern att ge sig ut i strid.
Och kanske hade äggen fått liknande utbildning som soldaterna för det jag trodde skulle bli en enkel match blev något helt annat.
Men jag tar det steg för steg.
Jag blickade snabbt över äggen innan jag tog ett som faktiskt verkade något större än övriga. Självfallet var det inte så, men min hunger och mängden saliv i munnen gjorde att jag nästan såg dubbelt och ville börja med det största.
Stekpannan hade blivit lagom varm och det var dags att bli riktigt brutal mot ägget som låg först på tur. Tog det varsamt i min högra hand, fingrade så att jag skulle få själva överdelen uppåt innan jag knäckte det.
Frågan var bara hur hårt skalet var. Knackade litet försiktigt på kanten av stekpannan men inget hände. Okey, tänkte jag, jag får ta i hårdare så att jag får en spricka att börja med.
Det jag då inte hade en aning om, och inte kunde veta heller, var att skalet redan var knäckt i sin ovala konstruktion även om jag inte såg nån spricka med blotta ögat. Men ägget visste hur skalet var och höll sig samman för att inte ge
mig några fördelar i detta äggkrig.
Minnet av det första helt misslyckade försöket att öppna ägget gjorde att nästa slag mot kanten måste bli betydligt hårdare.
Nu insåg nog även ägget att sista stunden var kommen, men att ge sig, nej aldrig i livet! Det skulle kämpa in i det sista, så för att komma undan det varma helvetet i stekpannan krängde det till ordentligt så att skalet var nära att rasa in.
Och jag förstod aldrig att ägget hade vunnit kampen om att undvika att bli stekt förrän jag tog i lite mer än förra gången. Vad hände?! Jo, skalet sprack med ett litet knäckande ljud och allt hamnade precis utanför den jäkla stekpannan!
Jag vet inte om jag skrek ut nån ilska för att ventilera mitt misslyckande, men synen av kletigt rått ägg gjorde att jag knappt förstod vad som just hade hänt.
Hur kunde jag, som stekt ägg så många gånger förut och fått berömmande ord av min hustru och våra barn, nu plötsligt bära sig så klumpigt åt!! Min ena dotter förstod vilket trauma jag upplevde och kom snabbt fram för att ta hand om resterna av ägget, skalet och en stekpanna som nu var nästan farligt varm.
Ägget hade alltså segrat, det blev inte stekt utan uppsamlat i hushållspapper och ner i vår avfallspåse.
Där stod jag som ett fån och begrundade mitt öde. Ägget hade fintat bort mig, det hade fått en betydligt lugnare avslutning och jag hade inget stekt ägg. Hade det kunnat hade det säkert gett mig ett finger i luften som för att triumfera segern över en hungrig människa.
Men jag måste ju visa min dotter att jag inte hade förlorat förmågan av att knäcka ett ägg och steka det i en närmast perfekt värme i pannan. Därför öppnade jag åter äggpaketet, fokuserade både tanke och handrörelse till ägget som stod på tur.
Hur det tänkte och hur det skulle kunna lura mig som kollegan hade gjort vet jag inte, men jag var revanschsugen. Jag bara måste få göra det ungefär så bra som jag har gjort förut för annars skulle tvivlet komma smygande. Ungefär som
en gevärsskytt som just har skjutit bort sig och nu måste visa att han klarar det lika bra som förut. För det oförklarliga som just inträffat på skjutbanan kan bara ha skett en gång.
När stekpannan hade återhämtat sig upprepades proceduren: Lite olja och sen själva huvudnumret. Ägget låg lika ledigt i högra handen som förut och jag knackade mot kanten på stekpannan. Knappt något syntes på skalet. Då tog jag i lite mer, men inte fullt lika mycket som förra gången, och vips så hade jag en spricka i skalet. Jag småknackade lite till – och till slut gick det! Öppnade skalet,
fick det precis som jag ville och innehållet gled ut och planade perfekt ner i värmen. Ägget hade varit lika ståndaktigt och kämpat som det andra, men gett upp. Det hade insett att den här gången vinner människan, som nu var så stolt
över att det inte hade gått troll i att knäcka ett ägg. Förmågan hade fått sig en törn och var nära att försvinna, men den var snabbt tillbaka och rent av lite skickligare än förut.
Övriga ägg i kartongen hade sett allt och insåg att nu måste det till ännu säkrare metoder för att klara sig framöver.
Själv njöt jag i fulla drag av läckerheten på tallriken. Lite salt på och den korta men njutningsfulla stunden var välförtjänt, efter oväntat hårt och ganska smart motstånd. Det trodde man inte om ägg!
Tony Gyllenram
Bild: Unsplasch
Related posts
Senaste nytt
Kommentarer
- diskho dubbel om Grovt våldsbrott i centrala Stockholm
- Lennart Cordesius om Trot om du vill om parkeringsvakten
- Thomas Friberg om Trot om du vill om parkeringsvakten
- Lena Lindmark om Vårpromenad förbi gamla kvarnar och krogar, kolerakyrkogård och galgbacke.
- Krisrina Hiĺlgren om Vårpromenad förbi gamla kvarnar och krogar, kolerakyrkogård och galgbacke.
Hur kommer det sig att vi gör om samma misstag gång på gång?
Det korta svaret är att det är småbarnshjärnan som tar över. Vår moderna tillvaro har blivit mycket mera komplicerad än vad våra hjärnor egentligen är skapta att hantera. När vi blir stressade söker vi trygghet i invanda beteenden och försvarsmekanismer, och gamla känslor dyker upp. Djupast rotade är förstås de från barndomen.
Plötsligt är sommarplågorna framme
Plötsligt dyker de personliga sommarplågorna upp. De mänskliga sommarplågorna.
Vilken typ är du? Vilken typ avskyr du?
Läs och rösta