”Vi ses vid Svampen”!  Med tre spårvagnsstopp runt triangeln var Stureplan en självklar mötesplats, mer än i dag. Stureplan med sina restauranger var under kriget ett vattenhål för flyktingar, journalister och spioner – i vad som kallas Nordens Casablanca, döpt efter agentfilmen Casablanca med Ingrid Bergman.

Flera tusen i underrättelsetjänsterna spanade här på varandra. Allt kunde fås för pengar, även kvinnor som svenska staten betalade för att ligga med diplomater.

Kändisstället Spy Bar i strykjärnshuset mellan Birger Jarlsgatan och Biblioteksgatan fanns inte då. Det enda spännande med Danielska huset var att Maria Lang skrev om mord i husets bibliotek. Adress: Birger Jarlsgatan 20, numera även Stureplan 10.

Nya Anglais, Ingemar Lindmark
Historiska platser omnämnda i texten

Länk till interaktiv karta i Google Maps. 

Stureplan 10. Scandic Anglais på andra sidan Biblioteksgatan ersatte 1959 huset med hotell Anglais, byggt 1885 efter ritning av Hugo Zetterwall. Längst ner låg biografen Anglais med entré från Biblioteksgatan 26. Nya huset (Stureplan 10, då nummer 1) hyser kontor. Norrut vetter Scandic Anglais mot Humlegården, förr raggningsställe för homosexuella.

Ett norskt konstnärskollektiv på ett hundratal personer höll till i Anglais spanskinspirerade källarrestaurang, precis som i filmen Casablanca. Det söps och slogs i lokalen, döpt till Teatercaféet i exil. Värst var författarna, ansåg svenske Ivar Lo Johansson, som själv lär ha åkt på juling av dansk-norske författare Aksel Sandemose – båda med hjärtat till vänster.

Stureplan 6. Flyktingarna aktade sig nog för att besöka restaurang Regnbågen på andra sidan Sturegatan (Stureplan 6, då nummer 2). Ägaren, norsktyske nazisten Helge Johnsen, välkomnade där folk från Gestapo och Waffen SS. Oklart är om han ledde ett Gestapo-nät i Stockholm. En regnbåge prydde skylten nederst bland neonreklamen.

Stureplan 2-4 (nu 6), av Jan Ehnemark 1955 (CC-BY) SvD 37379 via Stockholmskällan

Norma Stureplan var granne på adressen Stureplan 6, idag entrén till gallerian med Hedengrens bokhandel. Med tanke på besökarna kallades stället Gangster-Norma, en etikett som även fastnade på Norma på Kungsgatan och Sveavägen. Gärna frekventerade av flyktingar, trots det nazistiska grannskapet.

Från Svampen mot Sturegallerian. Då Regnbågen och Norma. Ingemar Lindmark.
Norma Vasagatan 1940, fotograf okänd (Public domain), via Wikimedia Common

Normarestaurangerna konkurrerade med billig mat hämtad vid en disk samt telefonhytter. Därför var Norma Stureplan populärt bland “svalorna” i Sekreterarklubben innan de raggade spioner och diplomater på bättre ställen. Kaptenen Helmuth “Teddy” Ternberg på C-byrån, försvarsstabens spioncentral, betalade besöken för att få hemligheter avslöjade.

C-byrån var den hemligaste delen av den svenska underrättelsetjänsten och använde sig gärna av unga kvinnor som rörde sig ute i nöjeslivet eller hade sekreterarjobb på intressanta platser, som tyska turistbyrån. Efter kriget brändes arkiven, men deras berättelser har samlats av Jan Bergman, son till en av kvinnorna, i boken Sekreterarklubben.  De tog stora risker och förblev anonyma – med några undantag som: Jane HorneyErika Wendt (född Schwarze) och Karin Lannby.

Stureplan 4. Från 12-rumsvåningen på Stureplan 4 (idag Sturegallerian) organiserade försäkringsdirektören Alvar Lindencrona under ett par decennier efter kriget Stay Behind, en svensk motståndsrörelse som skulle agera vid en eventuell rysk ockupation. (Läs mer om direktörens dubbelliv i SvD.) 

Lägenheten var mötesplats för ett nätverk med vännen Tage Erlander, näringslivstoppar, militärer och CIA-anställde William Colby, som under kriget arbetade för CIAs föregångare OSS (Open strategic Service) på Strandvägen 7. Familjeutflykter runt Stockholm dolde Colbys planering för Stay Behind.

Biblioteksgatan 5. Snobbiga Cecil på snobbiga Biblioteksgatan lockade innefolket som ville slå klackar i taket, diplomater från krigförande länder inte minst. Norrmän stadda vid kassa gick gärna hit.

Restaurangen Cecil 1957, fotograf okänd (Public domain), via Wikimedia Commons

En av dem som gästade stället var Hasse Ekman, och på 60-talet besökte kronprins Carl Gustaf och hans gäng Stockholms första moderna nattklubb Alexandra, som då fanns där. I huset som byggts av Ivar Kreuger finns nu en auktionsfirma, men inte längre Cecil eller bion Röda Kvarn.

Röda kvarn, Ingemar Lindmark

I huset på Birger Jarlsgatan 12 gömde sig under kriget brittiska underrättelsetjänsten SIS, Secret Intelligence Service (senare MI6), bakom ett passkontor.

Birger Jarlsgatan 12, Holger.Ellgaard (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons

Ambassadören Mallet på brittiska legationen i Diplomatstaden var nog glad att ha Secret Intelligence Service på armlängds avstånd, dolt bakom ett passkontor på Birger Jarlsgatan, även om SIS var mer rumsrent än sabotörerna på SOE (Special Operations Executive) som han senare fick i huset. SIS var illa sedd av svenskarna efter ett misslyckat försök av Alfred Rickman att spränga malmlastningen i Oxelösund. Mer om det nedan. Under krigets första halva spanade Allmänna Säkerhetspolisen flitigt på den engelska verksamheten.

1942 gjorde SIS-kontorets Cyril Chesire och Victor Hampton på Birger Jarlsgatan ett verkligt kap. Aage Andresen representerade IG Farben i Danmark och kunde därför resa i Tyskland och Sverige. I Wien fick han från ungerske ingenjören Szenasky veta att tyskarna utvecklade ett nytt raketvapen. Som C-byråns agent R34 rapporterade han från sitt tyska nät om V1-projektet, bland annat om rampen på Peenemünde.

Britternas satsning på motmedel snabbades även på av foton på en störtad V1-raket på Bornholm 1943.  Och 1944 exploderade dessutom en experimentell V2-raket på hög höjd och spred vrakdelar över hela småländska Böckebol, flera månader innan det nya vapnet började regna över London.

Fast då var Andresen infångad av tyskarna och efter förhör satt i koncentrationsläger. Osäkert om han var dubbelagent så som Ebbe Munk, dansk militärattaché på Riddargatan, påstod.

Riche på Birger Jarlsgatan 4. På Restaurang Riche bytte spioner information, med dans för att bekanta sig med galanta damer. Eller vice versa för militära C-byråns svalor. Bättre mat blev det sedan 29-årige, blivande hovtraktören, Tore Wretman tog över.

Riche 1913 – 1920, fotograf okänd (CC-BY), Stockholms stadsmuseum C 2374 via Stockholmskällan

Det var på Riche “Tikken” Ida Manus (född Lindebräkk) brukade trösta norska SOE-agenter då de återvänt från aktioner i Norge. Hon arbetade under kodnamnet Tante för SOE Special Executive Service på brittiska legationen. Förutom att skriva rapporter till London ingick det i jobbet att förse agenterna med vapen och cyankaliumpiller.

Hamngatan 2. På Cecil och Riche bjöds det flott, på Bäckahästen vid Hamngatan 2 lockade istället det ekivoka i mysig spansk miljö. Tyska uniformer blandades med skådisen Julia Caesar och lika lesbiska kompositören Kai Gullmar. Homosex var enligt lag förbjudet fram till 1944 men här var det OK. Hovmästarinnan iklädd spanskt dok gick runt och pusslade ihop paren.

Bäckahästen 1928, Henry B. Goodwin (Public domain) via Wikimedia Commons
Hamngatan 2, Ingemar Lindmark
Berns, Ingemar Lindmark

I Berzelii park mittemot Bäckahästen låg Berns. I källaren gömde man från tyska legationen automatvapen att ta till vid en tysk invasion. Zum Franziskaner på Skeppsbron 44 lämpade sig bättre för tyskar som ville häva en öl.

Näckströmsgatan. 19 april 1940 arresterade polisen den engelske direktören Alfred Rickman och hans kontorist tillika fästmö Elsa Johansson på firma Dentalmaterial på Näckströmsgatan 1 (mellan Berns och Chinateatern). (På Stockholmskällan kan man läsa undersökningsprotokollet.) 

Där, liksom i bostaden på Gärdet och en källare på Östermalm, hittades 200 kilo sprängämnen med tändanordningar. Dessutom vapen och propagandamaterial. Syftet var att spränga två lastkranar i Oxelösund för att hindra malmexport till Tyskland. Uppdragsgivare var brittiska SOE (Special Operations Executive) och SIS, (Secret Intelligence Service). Ett trettiotal i ligan greps, och Rickman fick åtta års fängelse.

NK Hamngatan. Med gager från tyska storfilmer handlade Zarah Leander möbler på NK och sydde kläder på franska avdelningen. Hösten 1942 lunchade hon med vännen Jules Berman och NK:s Ragnar Sachs, jude även han. Zarah var före 1936 revyprimadonna hos Karl Gerhard för vilken Berman skötte reklamen. Efter antinazistiska kupletten Hästen från Troja 1940 var revykungen ett rött skynke i Berlin.

Det ledde till förhör med fru Leander på för tortyr ökända Gestapohögkvarteret i Berlin – till sist hos propagandaminister Goebbels och en varning. Fan tro´t, krigets första offer är ju sanningen. Leander misstänktes som spion för både Hitler och Stalin av SÄPO, som skuggade henne kombinerat med koll av post och telefon.

I Televerkets källare på Malmskillnadsgatan 26 (nära bron över Hamngatan) satt svenska säkerhetspolisen med telefonavlyssning. Tiotals spårningsapparater ute på stan försökte fånga in agentsändare, främst kommunister som sände kodat till Sovjet. En var Kominternutbildade Solveig Hansson, som hade en sändare i Västerhaninge. Radiokontrollanstalten sorterade under Allmänna Säkerhetstjänsten. Med ett tusentals personer under statssekreterare Tage Erlander censurläste posten verksamheten post bland annat. En postläsare var Astrid Lindgren, som redan 1941 bodde på Dalagatan 46 nära Vasaparken.

Hamngatan 5. Få trodde under kriget att det var för turisternas skull som Intourist fanns nedanför NK på Hamngatan. Chefen med täcknamnet Vasilij Sidorenko var i själva verket officer för militära underrättelsetjänsten GRU, i telegrammen som svenskarna avkrypterade hette han Stege. Det “gifta paret” Siderenko kom hit 1940 och bosatte sig i en lägenhet på Erik Dahlbergsgatan, även där synade av Allmänna Säkerhetspolisen. Sidorenko greps för spionage på Vasagatan i september 1942 och dömdes till tio års straffarbete.

Utrikesminister Vjatjeslav Molotov hade till en början ingen framgång med sina upprepade krav att få Sidorenko frigiven. I stället utökades straffet med tolv år på Långholmen. Regeringen benådade honom först 25 februari – tre dagar efter att ryssarna släppt bomber på Södermalm och i Strängnäs. Samtidigt släpptes britten Alfred Rickman, han som misslyckades spränga Oxelösunds hamn. Ryssen fick biljett till Sovjet och Rickman flögs hem till Skottland.

Ur SvD 1944-02-23

På Kungsträdgårdsgatan 8 fanns under kriget, i anslutning till familjen Wallenbergs Stockholms Enskilda bank, en filial till tyska Dresdner Bank under ledning av Olof Palmes tyskbaltiske morbror Ottokar Knieriem. Förutom affärer, för Himmlers SS bland annat, lär banken ha tvättat konst och andra tillgångar som nazisterna stulit i ockuperade länder.

Kungsträdgårdsgatan 8, Bengt Oberger (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons

Knieriem var liksom Himmler patient till massören Felix Kersten. För att rädda judar sammanförde Knieriem i lägenheten på Kungsträdgårdsgatan Kersten med Judiska världsrådets representant Gilel Storch och SS-folk. Ett rykte säger att tonåringen Olof Palme gick med bud mellan mötet och amerikanska legationen.

Grand Hotel, Blasieholmen.  Rick’s café i filmen Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman fanns inte i verkligheten. Det var en fiktion lika mycket som att James Bond i Ian Flemmings bok Casino Royale fick sin 00-status efter att i Stockholm ha knivmördat en dubbelagent.

Däremot var det sant att Grand Hotel på Blasieholmen var en mötesplats för diplomater och spioner där det hellre krigades med champagne än med kanoner. C-byråns James Bond, kapten Helmuth Teddy Ternberg, bjöd bättre damer på stort om de kunde raggas som spioner.

Grand Hotel, Ingemar Lindmark

På Grands dansrestaurang möttes kärlekstörstande underrättelsemän lika kärlekstörstande kvinnor, eller så var de i sänghalmen ute efter militära hemligheter.

Skådespelerskor som kunde föra sig bland dignitärer var högvilt. En var norsk-svenska Sonja Wigert, som tills Expressen avslöjade henne i november 1944 var dubbelagent för tyskarna och svenska C-byrån. Hon var stjärnan på Grand hotel, hyllad i Expressen:

“Sonja Wigert skred in på lyxkrogen i en exotisk doft av Shalimar, sidenklänningen glänste, och eftersom stjärnan bara var 160 centimeter hade hon höga klackar till fest. Så snart orkestern såg henne bröt musikanterna låten de spelade, de reste sig och bytte till Cole Porters ”Night and Day”. Det var en hyllning som alltid upprepades när hon svepte in under glaskupolen på Grand Hotel”.

Stjärna var hon också på Grand Royals dansgolv. Fast få visste att det var för att knyta kontakter som agent. Hon rörde sig fritt mellan Stockholm och Oslo där hennes familj var inlåst i Grini utanför Oslo, nazisternas interneringsläger för politiska fångar.

På en blöt fest charmade hon rikskommissarie Terboven så att hon sedan fick kärleksbrev från honom – och hennes familj frigavs. En annan av hennes erövringar var den amerikanske översten Bernt Balchen, som i Norden ledde OSA (föregångare till CIA) och sedan insatsen mot Nordnorge. Innan hon avslöjades som dubbelagent rapporterades allt till försvarets underrättelsetjänst.

SvD 1935-05-15/16

Grand låg bra till för grannen tyska legationen. Hermann Göring bodde på hotellet 1932. Tre år senare, 14 maj 1935, talade Hitlers ersättare Rudolf Hess om “Nya Tyskland” för tyska kolonin på Grand Hotel. SvD rapporterade om övertygelsens stilla kraft bakom den lågmälde och försynte mannens ord.

Tronarvingeparet Gustaf Adolf och Sibylla var också där, här talar de med Rudolf Hess på en bild ur samma tidning.

2 000 lyssnade påstås det och efteråt visades Leni Riefenstahls propagandafilm “Viljans triumf” från partidagarna i Nürnberg 1934. Zarah Leander sjöng i Grands Vinterträdgård.

Kriget fördes på många fronter. Chefen för brittiska sabotageorganisationen SOE, Peter Tennant, fick städerskor på Grand att peppra tyska gästers kalsonger och kondomer med klipulver. Inte ens Tennants fiktive kollega James Bond på MI6 hade samma sinne för humor.

Hovslagargatan 2. Tyska legationen i Edenstamska huset växte under kriget med åtskilliga hundra personer, med plats för både Gestapo och militära underrättelsetjänsten Abwehr. Legationens chef var prins Victor av Wied, som knappast hade befattningen för sin duglighet, utan för att han var släkt med Gustaf V. Slottet kunde prinsen se från privatvåningen i huset. Makten fanns på plan två med Werner Dankwort, ett legationsråd som respekterades av svenska UD för sin distans till Berlin.

Doktor Wagner på Abwehrs Kriegsorganisation Schweden anställde tyska Erika Wendt (född Schwarze) för att avlöna agenter och hantera hemligt material. Förmodligen från dekrypterad teletrafik hade C-byrån hade snappat att hon snarast var antinazist.

Helmuth Ternberg, fotograf okänd (Public domain), via Wikimedia Commons

Visserligen fick hon inte träffa svenskar men föll ändå för inviten då en taxi stannade med kaptenen Helmuth “Teddy” Ternberg, skön som den Gösta Berling hon beundrade. Under bilturen tackade hon ja till en supé och det blev fler dyra middagar med den charmige kaptenen. Hon blev agenten Onkel, som till C-byrån lämnade en lista med Gestapoagenter. Det blev flera hemliga möten där Erika lämnade kod till Ternberg.

Var James Bond bara en blek efterapning? På Berlins Tempelhof snöt sig Erika först i en kodpreparerad näsduk som sen lämnades till Ternberg. Gestapos skuggning oroade inte för dem hade han tumme med. Fast det blev separata rum på hotellet till hennes besvikelse. Utan Wendts spioneri är det inte säkert att matematikprofessor Beurling hade knäckt det tyska chiffret lika snabbt.

Då Hitler dog i skiftet april/maj 1945 hissades legationens hakkorsflagga på halv stång. De fyra hundra som fanns kvar i den tyska representationen internerades på ett slott för att mjölkas på information. Allierade representanter tog över lokalerna som senare blev bibliotek. Och sedan 2008 Lydmar Hotel.

Tyska legationen 1945, Lennart af Petersens (Public domain) via Wikimedia Commons
SvD 1942-12-22.

Blasieholmsgatan 3. På den adressen skötte Raoul Wallenberg juli-december 1941 företaget Mellaneuropeiska Handelsaktiebolaget, som importerade produkter från Ungern. Antagligen fanns en koppling till släktingarna Jacob och Marcus Wallenberg, eftersom de hade företag för utrikes handel på samma adress. Företaget flyttade sedan till Strandvägen 7A, intill den amerikanska legationen.

Wallenberg, som bodde på Odengatan, utbildade hemvärnsmän och låg inkallad som sergeant på Svea Livgarde Linnégatan på Östermalm. Affärerna sköttes då främst av ungerske partnern Koloman Lauer, vars ungerska släktingar internerats av nazisterna.

I dåvarande grannhuset Blasieholmsgatan 5 bodde amerikanske diplomaten Herschel Johnson, vilken som ansvarig för humanitära frågor pressades av amerikanska War Refugee Board att rädda judar i Ungern.

Tanken att skicka Raoul Wallenberg hade funnits tidigare, men överrabbinen Ehrenpreis i synagogan nära Berzeli park var i början emot och Svea Livgarde stretade emot att i förväg permittera duglige plutonchefen Wallenberg. Johnson deltog i övertalningen, slutligen i ett möte med Wallenberg på Bellmansro strax före resan till Budapest i juli 1944. På samma djurgårdsrestaurang firade Wallenberg att han för sin nya mission fått mucka i förtid.

Under Röda arméns belägring av Budapest greps Wallenberg den 17 januari 1945 av sovjetiska myndigheter efter misstanke om spionage och försvann därefter. Han har aldrig återfunnits.

2001 invigdes Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan.

Dramaten sett från Raoul Wallenbergs torg. Ingemar Lindmark

Källa: Nordens Casablanca, Stureplan – Blasieholmen