Vem är handikappad?

De flesta av oss får någon gång erfara vad det kan innebära att vara handikappad.

Vi kan gå vilse i en främmande stad där vi inte kan tala invånarnas språk, eller vi kan upptäcka att vi har glömt glasögonen hemma, just som vi slagit oss ner i biofåtöljen och ska se en efterlängtat film.

En sjukdom eller olyckshändelse kan begränsa vår rörelsefrihet under en tid, och naturligt åldrande medför nästan alltid någon form av handikapp.

Men för många människor är inte handikappet tillfälligt. De är födda med det eller har fått en bestående skada genom sjukdom eller olyckshändelse. De måste under resten av sitt liv leva med och anpassa sig till sitt funktionshinder.

Egentligen är handikappet i sig inget tillstånd eller någon speciell brist hos den enskilda människan.

Med hjälp av en bra karta kan den som tappat bort sig hitta tillbaka till hotellet i den främmande staden, och med glasögon på näsan kan den närsynte njuta av sin film. I en miljö där det är enkelt att ta sig fram i rullstol, är den rörelsehindrade inte särskilt handikappad, och hörselskadade som samtalar med varandra genom teckenspråk har i den situationen inget handikapp alls.

Handikappet har man med andra ord inte själv, man har det i förhållande till sin omgivning.

Att vara annorlunda.

Alla människor har samma grundläggande fysiska och psykiska behov, och om dessa tillfredsställs dåligt eller inte alls störs utvecklingen på ett eller ett annat sätt. Tillväxt, mognad och övergångar från ett utvecklingsstadium till ett annat kan då ske långsammare eller vid en annan tidpunkt än man normalt förväntar sig.

Sjukdom eller handikapp kan vara orsak till att en normal utveckling hindras eller försvåras. Man kan inte alltid delta i allt socialt liv på samma villkor som andra. Man har vissa begränsningar och blir av naturliga skäl utestängd från en del aktiviteter.

En annorlunda utveckling kan också bero på förhållanden i uppväxtmiljön. Har man tvingats fly från sitt hemland och sin familj undan svält och krig, har man vanvårdats eller utsatts för övergrepp i sitt eget hem, saknar man den inre trygghet och säkerhet som krävs i det dagliga livet i normal samvaro med kända och okända människor.

Barn och ungdomar som har sådana erfarenheter vågar inte lita på vuxna människor och har inte haft någon chans att lära sig normalt mellan mänskligt beteende. De vet inte riktigt hur man ska uppträda och visar ”fel” känslor och ställer krav som andra människor inte gör i motsvarande situation. De är inte bara sårade och skadade i sitt inre. De är också socialt handikappade.

Att vara annorlunda måste inte nödvändigtvis vara negativt. Det finns människor som väljer annorlunda livsstil, som har annorlunda behov och värderingar och som av egen fri vilja lever på sina egna villkor. Men sjukdom, handikapp och otrygga uppväxtförhållanden väljer man aldrig, sådant drabbas man av.
Man är för det mesta svagare och har sämre utgångsläge än andra. Man hamnar lätt utanför gemenskapen, trots att man egentligen har större behov än andra av närhet och stöd från omgivningen.

Vad är normalt? Vem är normal?

Att vara ”normal” innebär inte att man är exakt som någon annan. Varje människa är unik och fullkomligt olik alla andra, men vi har gemensamma drag och egenskaper som gör att vi liknar varandra och uttrycker att vi hör ihop. Utifrån dessa likheter när det gäller beteende, språk, kläder, kostvanor osv, skapar vi regler och normer för samlevnad och gemenskap. Om man alltför mycket avviker från det som betraktas som normalt blir olikheten så stor att de andra inte känner någon riktig samhörighet med en.

Men vad som är ”normalt” är en fråga om värderingar och värderingar varierar mycket från tid till en annan och från kultur till kultur. De bestäms, som vi tidigare sett, av sociala förhållanden, av traditioner och människosyn och av ekonomiska villkor.
Att inte vara som andra, inte se ut som andra, inte ha samma behov och beteende som andra, har nästan alltid inneburit problem av ett eller ett annat slag.
Fortfarande är det svårare att vara handikappad än att inte vara det, fortfarande är det svårare att vara homosexuell än att vara heterosexuell, fortfarande är ”konstigare” att försörja sig som poet än som ingenjör eller barnskötare.
I dagens moderna samhälle har svårigheterna minskat, men de har inte försvunnit.

I samhällen med god ekonomi är bildningsnivån vanligtvis hög, och det innebär i sig att det blir lättare att passa in i gemenskapen även om man avviker från mängden, desto större är i regel deras tolerans och dess förmåga att identifiera sig med andra. Även det som inte precis följer de vanligaste mönstren kan accepteras och respekteras. Insikt och kunskaper ökar förståelsen för de problem det kan innebära att vara annorlunda. I ett samhälle växer utrymmet för olikheter och nyanser i tillvaron.

Rädsla dör det avvikande bottnar nästan alltid i okunnighet. Det man inte förstår och inte kan hantera sätter man stämpeln ”onormalt” på och definierar sig själv som ”normalt”. Eftersom det ”onormala” behandlas med avståndstagande, kanske till och med förakt, är det svårare att vara annorlunda i samhällen med låg bildningsnivå.

***

Var med och stötta den lokala nyhetsbevakningen -Swisha till 123 577 09 12
Tack på förhand.

Bild: Ben White * Unsplasch