KRÖNIKA En gång när jag var på väg åt “fel håll” i livet skedde denna lilla episod.

Det var vinter då jag och min dåvarande arbetskompis gick och småpratade med varandra mellan tunga suckar och pustar.

Vi arbetade på småbarnsavdelningen på en förskola ute på vischan. Det var relativt sent på eftermiddagen och vi var
båda matta och sega efter dagens härliga arbetspass. Leksaker låg utspridda över hela golvet och innan vi hunnit be barnen om hjälp hade de hunnit gå hem. Vi stod där i ett hav av leksaker och insåg vår uppgift.

När vi nästan var klara lutade sig min kollega med ena handen mot en av stolsryggarna i rummet, såg på mig med en trött blick och frågade:
”Skulle du kunna tänka dig att gå såhär tills du blir pensionär?”
Tiden slutade hastigt att andas och jag lyfte sakta upp blicken för att se på henne. I mitt huvud vaknade min fantasi till liv och lika märkligt som det låter växte ett rutigt, smålortigt huckle fram på min arbetskollega, ryggen kröktes
och blupp, putade en puckel fram under skjortan. Tänderna i munnen ramlade ut och de få som blev kvar ändrade olustigt nyans till en otrevlig smutsbrun färg. Huden började krasa och skrynklade ihop sig medan delar av hennes kropp envist började skaka okontrollerat. Käppen i handen knirrade obekvämt och den vida, stora kjolen skickade några dustar av unket till min näsa.

”Sckulle du dä, gå hä ti du skull bli pensionären?”

Huu!! En lätt vindpust kom emot min kind och tiden var tillbaka. Vi skrattade åt tanken och fortsatte plocka.

I mitt huvud hade just ett litet frö blivit satt. Jag hade arbetat som förskollärare i ca ett halvår när denna händelse inträffade och det kändes hela tiden som att det var något som skavde men jag kunde aldrig riktigt säga vad.

Dagarna gick och snart var det sommar, sol, värme, bad och semester. Barnen och jag åkte till ”vårt” vackra Öland och njöt och kopplade av. Med mig i mitt huvud var bilden av den gamla kvinnan och när jag väl fick möjlighet att slappna
av och ”känna in” livet började pusselbitarna falla på plats. Jag längtade hem, hem till min och mina barns hemkommun och in i skolans värld. Tiden var nog väldigt mogen för flytt för hela barnaskaran var med på tanken och plötsligt var vi i full färd med att packa, proppa å packa. Vi hade knappt hunnit bo på ett å samma ställe i ett år, å var återigen på väg att flytta.

Det är märkligt vad livet har att bjuda på ibland, det är också märkligt hur vi hade kunnat samla på oss så mycket skräp?! För att inte tala om kläder!

Tre långa, svettiga dagar höll vi på, men tillslut när vi var helt utmattade i både kropp och knopp kunde vi äntligen lyfta på luren och beställa en lastbil. När vi sedan vid 23-tiden den kvällen satt utmattade och något slutkörda, smaskandes
på välförtjänta hamburgare föll jag in i en trött dimma. Tiden slutade återigen att andas för en stund och inne i dimman dök plötsligt den gamla damen upp igen. Nypermanentad och uppsnofsad vinkade hon glatt åt mig med sina rödmålade glänsande naglar innan hon vände mig ryggen och skuttade lycklig iväg. Efter sig lämnade hon en fräsch doft av sommar och jag tänkte i mitt stilla sinne att nu var jag äntligen på rätt väg i livet igen.

Photo by Djim Loic on Unsplash