KRÖNIKA Ibland händer det som inte får hända och ibland händer det som absolut inte får ske. När jag och mina barn hyrde ett hus på landet för ca 2 år sedan och jag kom hem efter en relativt vanlig dag på jobbet snubblade jag över soppåsen jag inte hunnit slänga på morgonen.

Jag tog av mig skorna och lät fötterna möta havet av grus som brett ut sig över hallgolvet och fortsatte sedan in i köket med skygglappar för ögonen. I diskhon stod disken med intorkat klet från gårdagens middag och på köksbordet stod morgonens frukost kvar… orka!

Jag slängde ett öga in i vardagsrummet där gårdagens tvätt hängde på tork över stolar och dörrar och utbrast i en djup suck. Kände hur jag inte kunde blunda längre. Det var bara att sätta fart! På med städrocken och upp med volymen på
radion. Medan jag stod där med huvudet instoppat i städskrubben letandes efter mina skurhandskar hörde jag plötsligt ett brummande ljud ute på gården.
Jag stelnade till och satte öronen på helspänn. Jo visst var det bilar utanför huset och visst hörde jag snart okända röster.

I panik ropade jag till min ena son ifall han väntade besök?
Lika förvirrad som min grabb drog jag på mig jackan och klev ut på gården. Till saken hör att huset vi hyrde var till försäljning men det hade inte varit många intressenter och tittat på huset under året vi hyrt. Det hade kommit ett
fåtal men då hade vi blivit förvarnade av mäklaren långt innan. Denna dag var ju en vanlig dag och ingen husvisningsdag så vitt jag visste. Eller?

Jag peppade upp mig när jag klampade fram på gården för att möta ”gästerna” som kommit på besök. Förvånat tittade de på mig och harklade fram en ursäkt om att de blivit lite tidiga.
”Det var ju inte förrän klockan 16 men…” fortsatte de.
”Vadå klockan 16?” frågade jag lätt duschnödig under armarna.
”Husvisningen” sade damen lite förläget. Bakom kvinnan stod hennes familj och glodde på mig och bakom dem dök plötsligt ännu en bil upp.
”Husvisning?” Ett av Sveriges största mynt, plåtmyntet från 1644 dunsade ner och jag mindes plötsligt samtalet med mäklaren.
”Javisst 27:e går bra. Inga problem! Jag skriver upp det i almanackan så fort jag kommer hem. Ja, jag fixar det sen.”
Sen? När är egentligen sen? Om en sekund, två timmar, femtio år? Diffusare ord finns inte!
Jag slängde ur mig en svettig ursäkt och bokstavligen förbjöd dem att kliva in i huset.
”Ge mig 5 minuter, snälla!”
Chockade svarade besökarna att de kunde börja titta in i ladugården och de andra byggnaderna på gården så länge.
Jag rusade svettig och yr in i huset och skrek åt min son med gråten i halsen som stod paralyserad av panik och stirrade på mig.

”Släng soporna! Duka av bordet! Töm kattlådan! Dammsuga hallen! Plocka iordning disken! Hjälp mig!”

Själv sprang jag in i vardagsrummet och rafsade ihop kläderna som hängde överallt. Knölade in de i garderoben och sprang sedan ut i hallen. Där stod tvättkorgen överbelamrad med tvätt. Jag tog korgen i famnen och sprang in med
den till sovrummet. Men var skulle jag gömma den? I desperation körde jag en nödlösning.

Tiden skenade iväg och snart hade fem minuter gått. Helst av allt hade jag velat sätta mig på sängen och storgråta och ropa på hjälp. Men jag fick inte. Något inom mig fick mig att flaxa upp och ta en sista vända i huset. Jag kom inte längre än till köket där gårdagens misslyckade kladdkaka stod tjusigt smulig på köksbänken. Jag greppade tag om den och öppnade köksluckan för att slänga den i komposten. Jag vände på kakformen i förhoppning om att den skulle lossna och falla hel och hållen ner i soporna. Men den här dagen var det ju inte en sån dag då jag hade turen med mig. Istället för att lossna och landa fint i soporna vägrade den lossna. Smulorna som prytt kanterna på kakan lossnade dock och sprätte glatt iväg över köksgolvet.

”Hjääälp”
Paniken i min kropp vällde över mig och jag gav upp. Tog min son under armen, smög ut bakvägen och sprang hukandes bort till vår bil. Bakom oss lämnade vi en katastrof.

Man lär sig något nytt varje dag sägs det och jag skulle vilja säga att jag lärde mig att sluta skjuta upp allting till sen. Och min son lärde sig att ha lite mer koll på sin mamma när hon befinner sig i paniktillstånd. Den kvällen när min son skulle gå och lägga sig var det ovanligt knöligt under hans täcke. Om jag hade något med det att göra?
Tja, vad skulle jag göra av all tvätt då? Jag hade ju panik!

Photo by Joshua Fuller on Unsplash